Det är konstigt hur saker och ting ter sig. Hur ens livsvärld förändras för att sedan ordnas och därefter förändras igen. Hur man tror att allt är precis så som man önskar, för att sedan upptäcka att det finns ytterligare önskningar. Man inser att det perfekta inte är perfekt och att drömmen bara var sann för en kort stund. Så är det jämt.

Och inte är det väl egentligen något konstigt med det? Man förändras som människa. Världen runt omkring förändras. Andra människor förändras. Livet förändras.

Men så ibland, då och då, upptäcker man små oföränderliga delar i detta mestadels föränderliga kretslopp. Det kan vara en sten som man hittade som tvååring och fortfarande har kvar. Eller kanske en gammal lada som alltid varit sig lik. Eller möjligtvis ett träningskort som man antagligen aldrig mer kommer använda.

Eller också kan det vara sådan där vänskap.

Konstigt det där. 

På återseende.
/Tove